Del 3, Ängeln med dolda horn.
Om du börjar läsa denna serie nu rekommenderar jag att du börjar med del 1 i stället. Till er som har följt serien vill jag bara be om ursäkt för att denna kommer så mycket senare. Hoppas dock att ni gillar den.
När Tula och Micke anlände till Göteborg, var det redan sent på eftermiddagen och de letade efter boende för natten. Det visade sig dock snabbt att Tula och Micke inte hade samma uppfattning om vad som var ett propert övernattningsställe.
- Gästgivaregård, är du inte riktigt navlad? Sa han på sitt vulgära språk. Tror du vi är krösusar? Tula blev förvånad.
- Men jag kan beta för oss, pengar är inga problem.
Det flackade till i hans ögon, hon förstod inte varför. Han svarade bara med yvig värdighet att han tänkte då inte låta en kvinna betala för hans uppehälle. Tula log bittert och tänkte att det gör han nog så gärna. Hans moraliska principer tycktes vara minimala. Han berättade att han visste ett gratis boende som var minst lika bra, men när de kom dit visade det sig att det var ett rangligt uthus på en snuskig bakgård som Micke hade menat. Tula tackade för sig, och sa att det nog var bäst att de skiljdes nu innan de fick något att ångra. Med att de skulle få något att ångra, menade hon henne själv. Hon var antagligen inte den första kvinnan han tagit dit.
Hon red iväg från bakgården och Micke och han gjorde inga försök att komma ikapp henne. Hon köpte lite matvaror på en marknad och lämnade sedan Göteborg och besökte vännerna som Eskil egentligen skulle ha gjort. När hon knackade på dörren öppnade en man och såg förbryllat på henne.
- Men
sa han, vi hade ju väntat en pojke!
Jäklar, tänkte Tula. Alltid skulle hon missa på klädseln. Efraim hade väntat en flicka men fick en pojke, och här var det tvärt om. Dock lugnade mannens nästa ord henne.
- Ja för vi känner ju Heikes son Eskil väl, och hade väntat att se honom.
Så hon hade ju tur ändå, om hon hade kommit i pojkkläder och utgett sig för att vara Eskil hade nog de skrivit till Heike och berättat. Då hade det blivit klavertramp!
Hon förklarade att Eskil inte kände sig bra, en rejäl förkylning hade drabbat honom och han hade valt att lägga sig till ro ett par dagar i Kungälv och vila.
- Förnuftigt, sa herrn i huset som öppnat dörren, ja, lilla fröken stannar förstås hos oss i natt som tack för besöket.
Han sa det av ren, äkta vänlighet, utan några baktankar alls. Tula tyckte det kändes bra, eftersom hennes kuklust hade blivit släckt tidigare under kvällen när Micke visade uthuset. Hon tyckte även det skulle bli skönt att slippa alla de olika värdshusen med så blandade kvalitet. Särskilt som hon var klädd i kvinnokläder nu.
Dagen efter, när hon lämnade huset, var hon kåt igen. Tula lärde sig aldrig. Eller, det var väl hennes Isfolksblod som var så oregerligt. Hur skulle hon någonsin kunna tämja det? Det rastlösa sökandet, besvikelsen över att inte kunna nöja sig men en kuk, som en belåten vildkatt. Nyfikenheten, lusten att chockera, djävulskapen i kroppen. Allt kom med det vilda blodet som rann i hennes ådror.
Att hon fick män, berodde väl på hennes odefinierbara skönhet ta skulden för. För rent ytligt sett var hon inte sådär våldsamt vacker. Men hon ägde en dragningskraft, som kunde ta andan ur männen ibland. Det var kanske också det ansvarslösa lättsinnet, det djävulska i hennes ögon som lockade dem. Under ett skal av änglalikhet.
Ja för hon hade mycket utav ängeln kvar- när hon ville. Hon kunde se otroligt oskuldsfull ut. Men just då var det alltid något som hon ville uppnå.
Ängel och djävul i ett.
Ängeln med dolda horn.
På kvällen anlände hon till Tygstaden Borås. Hon ville inte ta in på en gästgivargård, det var för riskabelt och för opassande för en ung flicka av bättre familj. Så när den snälle prästen gick förbi henne på ett av stadens torg i solnedgången så frågade hon om hon kunde få bo i prästgården den natten. Han svarade att självklart, om hon kunde bo i hans enkla boning så.
Prästgården var nu inte riktigt så enkel som han sa att den var. Det fanns mycket förnämnt silver och gediget porslin. Det visade sig att denne pastor bara vikarierade för den riktiga kyrkoherden som var i Stockholm på kyrkomöte. Så all denna prakt tillhörde inte Tulas pastor, vilket han tycktes beklaga.
Några gånger under kvällen när de satt och drack en kopp te, ropade Teofils hustru från övervåningen att hon behövde antingen det ena eller det andra. Han förklarade att hans fru var sjuk. Och som Tula förstod det hade hon varit det länge och att han inte fick något tillbaka från henne vad han än gjorde för henne.
Pastorn var väl i 40årsåldern och knubbig. Skallig var han också och stora påsar under ögonen som visade att han var mycket trött på diktaron som ropade på honom. En djävul kom i Tula och hon fick lust att förföra manen och kväva frun. Inte för att Tula skulle behålla honom, men för att han skulle få det lättare. Men innan hon han förverkliga planen, försvann mordlystnaden och hon bestämde sig enbart för att förföra pastorn.
Han visade runt henne och till sist kom de till de stora och gamla biblarna och andra kyrkliga praktverk. Pastorn ville visa upp dessa dyrgripar och la en hand på Tula för att visa henne närmare. Pastorn närmare bestämt hängde över Tula när hon böjde sig fram för att titta på sakerna. Efter ett tag förstod hon att hon antagligen inte kunde förföra honom som hon hade gjort med andra män, men hon tänkte se hur långt mannen som levt i celibat i så många år tänkte gå.
Hon låtsades som om hon ingenting när han stönade bakom henne och så oskyldigt som hon bara kunde frågade hon vad de snirkliga bokstäverna betydde. Han stammade märkbart när han förklarade. Omärkligt hade han glidit så han stod mitt bakom henne. Han mumlade böner om himmelens bistånd i frestelsens stund. Men himmelen måste ha blundat och stängt öronen för när Tula mödosamt stavade sig fram i skrifterna, kände hon fingrar som försiktigt, försiktigt börj