Det var tyst i Juliettes rum. Luften låg stilla mellan väggarna och hettades upp av solstrålarna som sökte sig in genom fönstret och gav rummet färg, gjorde det pittoreskt genom att blottlägga alla dess nyanser av rosa och rött men även av några ljusblå toner här och var. Värmen förstärkte dofterna av allehanda söta aromer. I hela sitt liv hade Juliette kallat det här sitt rum, men nu var den tiden snart förbi. Det var inte långt kvar till hennes artonde födelsedag och då, tänkte hon, skulle man väl snart flyttar hemifrån.
Hon hade lagt sig raklång på sängen strax efter att hon bäddat den, försjunken i funderingar som angränsade till den sortens frågor som lätt fick huvudet att snurra på den som var obekant med livet. Vad var det meningen att det skulle gå ut på egentligen? Hon tittade upp i taket, på plaststjärnorna från hennes barndom som fortfarande satt kvar i det, och suckade djupt men ändå lätt. Det hade inte blivit någonting av sommarlovet, kanske skulle det inte bli det av livet heller.
Snart skulle Therese ringa på dörren. Juliette bävade inför att behöva gå hela vägen ner till undervåningen för att öppna, nu när hon låg så bekvämt. Hennes föräldrar var inte hemma, det hade de inte varit på hela veckan vilket först hade varit till hennes glädje men nu mest innebar en frustration över allt hon behövde göra när de inte fanns till hands. Det här förstärkte hennes modfälldhet över det stundande vuxenlivet. Inte ens en vecka hade hon klarat själv utan att länka efter sina föräldrar. Men när dörrklockan till sist ringde skingrades hennes orosmoln kvickt och hon for upp med ett skutt.
”Hettan är så förfärlig”, fastslog Therese med en mjuk röst när hon klev in genom dörren och gav Juliette en kram.
”Ja, verkligen, jag har gått omkring i de här shortsen hela dagen”, sa Juliette och tittade ner på dem under hennes aningen för stora t-shirt.
”Det spelar ingen roll vad man tar på sig, det här är till exempel den tunnaste klänningen jag äger, men vad hjälper det?” sa Therese och fnittrade medan Juliette som hastigast granskade sin väninnas korta klänning och såg hur dess vita tyg avslöjade vännens kurvor.
Juliette gick bakom Therese på väg upp på rummet – där de oftast umgicks – och fick på ett sätt hon inte kunde sätta ord på för sig själv plötsligt svårt att slita sin blick från sin väninnas slanka ryggtavla, men framför allt från hennes fasta men samtidigt fylliga stjärt som vickade från höger till vänster. I rummet satte de sig på varsin sida av Juliettes säng.
”Det har varit en sådan tråkig sommar”, sa Juliette.
”Åh, det vet jag inte. Min kille och jag har haft väldigt roligt.”
”Jag är så avundsjuk på er, jag önskar att jag också hade någon, någon att vara sådär pirrande förälskad i. Men var träffar man en sådan kille? Alla i vår klass är ju idioter. Du ska vara glad som har hittat en kille som är äldre.”
”Du kan ju börja dejta på internet.”
Juliette slängde en kudde på Therese. ”Där finns det väl bara en massa socialfall!”
Therese skrattade förtjust, sen blev hon allvarlig: ”Du måste ha tålamod, du är ju så vacker att när du väl hittar någon kommer han inte kunna motstå dig ens i en sekund!”
”Tycker du verkligen att jag är vacker?”
”Det är ett faktum!”
Juliette gick upp och ställde sig framför helkroppsspegeln som satt på väggen intill.
”Du ser ju själv”, sa Therese.
”Vadå?” sa Juliette trotsigt.
Therese gick upp och ställde sig bakom henne, drog hennes röda hår åt sidan. ”Ditt ansikte”, sa hon, ”ditt ansikte.”
”Vad är det med det?” sa Juliette och kände hur kinderna började hetta lite.
Therese tog ett steg närmare. ”Det är som hugget ur den vitaste marmor, och dina stora gröna ögon ger det sådant liv att världen ter sig grå i jämförelse. Ser du verkligen inte det?”
”Usch”, sa Juliette, ”vilket struntprat!” Hon mötte Therese blick i spegeln, sen vände hon sig om och mötte den igen, kom närmare hennes ansikte med sitt än hon hade tänkt sig. ”Ditt ansikte däremot”, fortsatte hon med en låg röst, ”har något speciellt i sig, något som inte går att peka på; en känslighet som får det att verka som att det inte är gjort för den här världen, att det egentligen är alldeles för bräckligt. Ja, om mitt ansikte är den vitaste marmor är ditt det sköraste glas.”
Juliette skyndade bort till fönstret. ”D-det är alldeles för varmt här inne”, sa hon och sträckte sig över sitt skrivbord för att öppna fönstret. ”Vad sjutton...” Handtaget satt för hårt.
Therese satte sig på sängen. ”Dessutom har du ju en helt perfekt rumpa”, sa hon lekfullt medan hon tittade på hur Juliette putade ut den ståendes lutad över skrivbordet. ”Den är så nätt, men ändå så välformad.”
”Äsch”, sa Juliette och satte sig mittemot sin vän på sängen.
Therese skrattade igen. ”Du är så rolig.”
”Jag är avundsjuk på ditt blonda hår.”
”Sluta”, protesterade Therese, ”du har inget att avundas, du är fulländad.”
Juliette sjönk ner lite så att hon hamnade på rygg, sen sträckte hon sig efter en bok som låg på nattduksbordet. Hon bläddrade i den lite förstrött, sen sa hon: ”vad är egentligen poängen med allt?” Hon såg det inte, men visste ändå på något sätt att Therese log sitt alltid lite krokiga leende nu.
”Vad är det för en konstig fråga?”
”Det var inget.”
Therese kröp fram till Juliette. ”Flytta på dig”, sa hon.
Juliette lydde och la boken bredvid sig. Therese la sig på mage och såg Juliette i ögonen.
”Poängen”, sa hon, ”är att ha så roligt som möjligt innan man dör.”
”Jag vet inte, kan du inte känna ibland hur...” Juliette avbröt sig själv.
”Känna vadå?”
”Jag vet inte...”
”Kom igen, säg!” Therese gav Juliette en lätt knuff i sidan.
Ӂh, bara att alltihop egentlige