(Här kommer del 8, den är sjuk lång och jag hoppas ni gillar den! Kommentera mer än gärna och berätta vad ni tycker. Läs gärna dom andra delarna för att kunna hänga med i historien bättre. Del 9 kommer inom kort! - Ailu)
Del 8 - Ensam, trasig, farlig utan dig
Det var som att vakna ur en dröm, jag visste inte var jag var eller hur jag kommit dit... Jag kom knappt ihåg vad som hade hänt... Jag ville inte komma ihåg det jag hade sprungit ifrån.
Jag hade ont i hela kroppen, jag var kall och varm på samma gång. Det brände i lungorna när jag andades och benen gjorde ont när jag gick, dom var så stela. Jag hade så ont i fötterna att jag knappt kunde gå, men jag tvingade mig framåt i alla fall. Att stannat var inte att tala om, då skulle ångesten och paniken komma tillbaka och jag skulle börja springa igen.
Jag vill inte tänka, jag vill inte känna, jag vill bara lägga mig i ett varm bad och smälta bort.
Innan jag ens hade reflekterat över det stå stod jag utanför mina föräldrars lägenhet, jag visste att dom inte var hemma. Dom hade åkt på semester för att fira sin bröllopsdag. Jag öppnade porten och gick in, jag gick raka vägen fram till hissen och tryckte på knappen. Det var lite folk i hallen som tittade på mig, men jag orkade inte bry mig, för ingen skulle störa mig eftersom det var mina föräldrar som ägde huset. Och det visste alla som bodde här. Mina föräldrar hade takvåningen, eller ja, det var två våningar högst upp.
Jag ställde mig i hissen och slog in koden som lät hissen att åka hela vägen upp. När jag stod där inne upptäckte jag att jag såg rent utav förnämlig ut, smutsig och äcklig. Jag hade ett sår i ena ögonbrynet som inte riktigt ville sluta blöda... Och när jag såg hur jag såg ut så bestämde jag mig för att titta ner i golvet, det var då jag såg mina fotavtryck... Dom var blodiga.
Hissen plingade och dörrarna klev upp, jag klev ut i mina föräldrars hall och där inne hängde stora vackra speglar. Jag hade alltid tyckt om att det fanns speglar i hallen, då kunde man alltid göra en sista check innan man gick ut. Men idag gillade jag dom inte alls, dom visade bara hur förstörd jag såg ut... Jag stirrade ner i golvet och gick snabbt genom hallen och tänkte gå raka vägen in i mitt sovrum. Men innan jag hann komma längre än utanför hallen tvärnitade jag. Där stod det en stor man som såg så skräckinjagande att det skrämde nästan livet ur mig. Tills jag kom på att det var en av mina föräldrars säkerhetspersonal...
"Herrejävlar Jesus lever!" Jag hade hoppat till så snabbt att jag nästan skrämde vakten. Men jag lugnade ner mig snabbt för det här var någon jag kände, men i och med att jag mer eller mindre inte tänkte alls för att ångesten inte skulle få övertaget så blev jag skrämd av honom. "Helvete vad du skrämde mig! Faaan!"
Det stora mannen log åt mig, det var ju hans jobb att vara skräckinjagande så att ingen skulle våga ge sig på mina föräldrar. "Förlåt, det var inte alls min mening. Jag visste inte att du skulle komma hit var allt. Jag ber om ursäkt för att jag skrämde dig Ailu." Han bugade sig lite lätt och log igen, det var en av sakerna jag alltid hade gillat med honom. Hans egenhet. Han var också väldigt snäll och om man påpekade hans vänlighet så svarade han att är man stor måste man vara snäll. Precis som alvedon reklamen. Medan jag försvann lite snabbt i min egen skalle så märkte jag att han stirrade på mig med en orolig blick. "Ailu, vad är det som har hänt dig? Var har du fått det där såret ifrån? Och varför har du bara shorts på dig och varför är du barfota? Och varför är det blod i dina fotspår?!"
"Lugn, Julian. Jag fick bara panik... Jag mår bra, jag fick ett slag i ansiktet och fick panik och stack..." Jag skämdes... Jag hade inte fått panik på flera år, dels för att jag hade blivit omhändertagen av Julian i så många år och dels för att jag hade lärt mig att inte drabbas av panik lika lätt. "Jag har nog sprungit i timmar... När jag äntligen stannade var jag här, alldeles utanför porten... Så det var därför jag kom hit..."
Julian nickade bistert och jag visste att han skulle beskylla sig själv för det där... Jag hade insisterat på att jag inte ville ha någon livvakt när jag flyttade ut, för jag var okänd för allmänheten och för att jag inte hade stuckit på länge. "Det är bra att du kom hit. Det betyder att du känner dig säker här." Nu var det jag som log mot Julian, enda anledningen jag någonsin hade känt mig säker här var hans förtjänst. Han hade varit med mig sen jag var 9 år, när han blev anställd var han bara 22 år. Julian kommer ifrån USA och när han blev anställd var han precis hemkommen ifrån tjänstgöring i Irak. Han blev rekommenderas av en vän till mina föräldrar, han fick utbildning, lärde sig svenska och började jobba för mina föräldrar. "Men du ska nog gå och ta ett bad... Det ser ut som att du fryser... Jag vill inte att du får lunginflammation för här i Sverige får ni inte antibiotika bara så där..."
Jag nickade och lommade iväg på mina sargade fötter mot mitt sovrum. Jag gick raka vägen in i badrummet och fyllde det löjligt stora badkaret med skållhett vatten, jag gled bara ner i karet och bara låg där. Jag hade inte ens tagit av mig shortsen... Jag hade inte energin till det...
Jag vet inte hur länge jag hade legat i badet och smällt bort när det knackade på dörren. Jag reagerade knappt av knackningen och när jag inte svarade så kom Julian in.
"Du ligger väl inte här och sover? Vill inte behöva ringa och förstöra dina föräldrars semester för att du drunknade i badkaret..." Jag skakade på huvudet och kikade upp på Julian och jag såg att han var orolig för mig, men jag orkade inte försöka komma på en trovärdig lögn om att jag mådde bra. "Ailu, det är dags för dig att kliva ur badet så jag får ta en titt på såret i ansiktet och på dina fötter. Kom igen nu, upp och hoppa!"
Jag såg misstroget på Julian och började att resa mig, kroppen var så stel och den gjorde ont. Jag ville bara checka ut ur mitt huvud i en vecka eller två. Julian gick ut ur badrummen och jag klev ur badkaret, tömde ur vattnet och drog av mina blöta kläder. Jag drog en handduk runt höften och gick ut i mitt sovrum, letade fram lite sköna kläder att ha på mig och med stor möda och mycket besvär drog jag på mig dom. Där efter letade jag reda på Julian som satt i köket och väntade, han hade fixat mat till mig och dukat upp ett mindre fältsjukhus på köksön...
"